27 Februari, 2010 av peterloewesitalien

Den stora utställningen om målaren Caravaggio ( egentligen hette han Michelangelo Merisi och var född i Caravaggio i Norditalien 1573)  framstår som en av de viktigaste i Italien i år. Den hålls på Quirnalens scuderie och pågår fram till den 13 juni – kön ringlar sig lång när jag går förbi varje morgon till kontoret så passa på att boka besöket på hemsidan .


Vinguden Bacchus 1597, Uffizierna Florens


Musicerande ynglingar 1594-95, Metropolitan Museum, New York

Caravaggios liv blev kort och han var verksam som konstnär i bara 15 år. Det räckte för att bli en av de stora förnyarna och ljuskonstnärerna. Han förbådar Rembrandt, i alla fall precis som hos honom tittar man särskilt i de senare och mer dramatiska verken varifrån ljuset kommer eller var ljuskällan finns placerad i tavlan.

Denna Kristi gravläggning finns normalt i Vatikanmuseernas Pinakotek, där det hänger i ett fult och ganska pråligt rum. På Quirnalen i majestetisk ensamhet och med sparsam belysning är det som jag ser tavlan för första gången. Den perfekta geometriska kompositionen, från Maria från Kleofas som sträcker armarna i höjden till Jesu döda hand som faller rakt ner.  Vi ser locket till graven och männen som är på väg att lägga ner Jesus. Rörelsen, volymen, det är som om han skulle kastas ut ur tavlan och därmed rakt emot betraktaren.


Liten sovande amorin 1608, Palazzo Pitti, Florens

Nationalmuseum i Stockholm visas två Caravaggio. I Rom 24 stycken. Och utställningens ansvariga har sållat hårt. Bara äkta, historiskt dokumenterade Caravaggio finns med. Inga Caravaggister som målade i hans stil (och de var många) eller skisser. Bara stora äkta oljemålningar. Givetvis har man inte heller flyttat på de stora mästerverken som hänger i kyrkorna, varför utställningen definitivt måste kompletteras med besök i San Luigi dei Francesi (bakom piazza Navona) och Santa Maria del Popolo.


Paulus omvändelse 1600-1601 (privat ägo och visas normalt inte).


Törnekransen sätts på 1602-1605, Kunsthistorisches Museum Wien

”Du älskade den ljumma bergsvinden -
men när du lyfte pannan mot den
vred de ihop en törnekrona
och tryckte den på din hjässa
så att blodet gjorde dig blind”

                                (”Ecce homo”)


Fruktkorg, Pinacoteca Ambrosiana, Milano

Utställningen är indelad i tre delar som sammanfattar Caravaggios karriär som målare och människa: ungdom, framgång och flykt. Han levde ett ganska vilt liv och råkade ofta i bråk med människor. I det längsta räddade han sig, eftersom han stod högt i kurs hos kyrkan och under beskydd av många av Roms adelsfamiljer, som var hans konsmecenater. 1606 tvingades hans fly från Rom efter att ha mördat Ranuccio Tommasoni. Bråket gällde en kvinna, den vackra  prostiuterade Fillide Melandroni. Hur hon såg ut i verkligheten kan ses på tavlan nedan, där konstnären målat henne som Judith.


Judith skär huvudet av Holofernes (1599-1600 Palazzo Barberini, Rom)

Här har Caravaggio också smugit in sitt självporträtt (det gjorde han ganska ofta), den assyriske fältherrens huvud som det berättas om i Judiths bok bär konstnärens drag. Han syns också som en av männen bakom Kristus med törnekronan eller en man som håller upp en lykta (dvs tavlans verkliga ljuskälla) när Jesus grips av de romerska soldaterna i tavlan nedan:


Kristus grips 1602 – längst till höger syns Caravaggio som håller upp en lykta – National Gallery Irland)


Yngling som spelar på en luta, 1595-96 Eremitaget, S:t Petersburg


Måltiden i Emmaus (då lärljungarna först inte kände igen mästaren) 1601, National Gallery London.

Utställningen uppmärksammar att det i år är 400 år sedan Caravaggio dog, under fortfarande oklara omständigheter. Han kunde aldrig återvända till Rom. Efter en båtfärd hamnade han i Toscana i Porto Ercole, där han dog. En vetenskaplig kommittée anger 7-8 olika möjliga dödsorsaker, där den troligaste dock är den att han dog i feber, av malaria eller av en infektion.

Dödsattesten har nu hittats och i en kyrkogård i Porto Ercole letar man nu efter Caravaggios ben och hoppas kunna DNA-konfrontera dem med hans släktingar. Något som framstår som ett jättelikt genetiskt pussel, men en del forskare är optimistiska (kanske för att det är 400-års jubileum och de får mycket pengar till detta projekt). Efternamnet Caravaggio är dock relativt ovanligt och koncenterad till provinsen Bergamo i Lombardiet där han var född.

Två tavlor saknar jag på denna utställning. Den ena föreställer den döda jungfru Maria:


Jungfru Marias död 1604, Louvren Paris

Detta är en av de få tavlor som katolska kyrkan refuserade. Inte konstigt. Maria målas i regel i en kysk blå mantel. Caravaggio har målat henne i en skarp röd (bilden har inte rätt färger).  Det finns inget helgonlikt över den döda kvinnan. Magen är uppsvullen och fötterna och en del av benen är nakna. Och mycket riktigt modellen skall ha varit en prostituerad som tog sitt liv och drunkande i Tibern i Rom!


Jesu födelse, 1609 – borta för alltid?

Om denna tavla skulle ha varit med på utställningen skulle det ha varit en världssensation. Fram till 1969 hängde den i Oratoriet San Lorenzo i Palermo (under sina flyktår tillbringade Caravaggio mycket tid på Sicilien, men även i Neapel och på Malta). Under natten till den 18 oktober 1969 bröt sig maffian in i kyrkan och stal tavlan. Sedan dess har ingen sett den. Tjallaren Gaspare Spatuzza vittnade i fjol i en rättegång och sa i förbifarten i ett vittnesmål att eftersom råttor och grisar käkat upp stora delar av duken så valde maffian att bränna upp tavlan. Borta för alltid med andra ord.
Vallfärda till Quirinalen. Det är värt att stå i kö ganska länge för denna utställning!

12 Februari, 2010 av peterloewesitalien

15 februari brukar vara det datum, då våren kommer till Rom, ungefär då brukar jag se de första mimosaträden prunka av gula blommande kvistar i ett soligt och vindskyddat hörn utmed Via Appia Antica.

Men i år tvekar jag!

 Så här såg det ut i morse, då jag kom ut på min gata på Via dei Capocci:

Det vräkte ner duktigt i tre timmar. Exotiskt förstås för romarna. Det var mitt tredje riktiga snöfall i Rom. Jag minns hur extatiskt lycklig jag var första gången på hösten 85, då jag i lågskor dansande runt på ett Piazza Navona täckt av 20 cm på kvällen. Det var den där vintern som dränkte hela Europa i snö. Och snön låg kvar i dagar i Rom.

Förra gången det snöade i Roms centrum  var januari 86, men nu efter 24 år var det alltså dags igen. Skapade kaos förstås, den mindre flygplatsen Ciampino -  fick stänga omedelbart. Men eftersom det inte varade så länge så tyckte romarna mest av det var lajbans. För snön var blöt och började snart smälta bort.

Håll ut våren är på väg i Rom! och mimosan knoppas.


Snöfall är något historiskt i Rom, som noga måste fotograferas.. Här är det renhållningen som tar en paus och dokumenterar snön på Piazza Madonna dei Monti i mitt kvarter.

29 Januari, 2010 av peterloewesitalien


Var är brödet undrar någon? Jo, här är ribollitan inte klar. Allt bröd ligger nu i botten på formen. Innan soppan serveras kokas den upp på nytt – omkok, vilket är den exakta betydelsen på ribollita – provare!!!!

Kom tillbaka från Toscana häromdagen med en väldans massa bröd som hade blivit över efter en matfotografering i Siena. Vad gör jag nu med det,tänkte jag. Började skära upp det för att det skulle torka. Det kan alltid bli rostat ströbröd att ha till pasta. För i Syditalien är det  vanligt med just bröd på de enkla pastarätterna eller möjligtvis salt riven ricottaost.

Hoppade högt av glädje då jag på min stora Rom-marknad hittade den toscanska svartkålen ”cavolo nero”  och skred sedan till verket….

Bönor skulle läggas i blöt över natten. Det blev ett väldigt sköljande, rensande och skivande en hel förmiddag i köket. Sedan kokande i omgångar. Men till sist stod jag där med en jätteform med brödsoppa. Minst 15 portioner. Då blev jag bekymrad. Nu måste jag ställa till med en stor middag…

Beslöt till sist att slänga hela ”eländet” i frysen och kände mig betydligt lättad när den försvann – i annat fall hade jag varit tvungen att äta ribollita i en hel månad. Nåja, middagen blir nog av förr eller senare, när jag vilat mig och bestämt en enkel huvudrätt.

För er som vill prova på denna underbara soppa, så bif jag recepetet (som har varit tidigare i min matbok ”Det goda Italien”), originalreceptet kommer från legendariska Delfina i Artimino – vallfärda dit, helst en junikväll, då eldflugorna dansar i mörkret som omsluter den underbara terrassen.

Ribollita – brödsoppa

 

6 portioner, 3 tim + blötläggning och vila

 

En annan toscansk klassiker är denna grönsakssoppa, där man tillsätter bröd och låter soppan koka upp på nytt. Därav namnet som betyder omkok. Ribollita är ingen snabbmat och soppan blir bättre om den får stå någon dag. I Toscana använder man svartkål, den får här ersättas med savojkål. Delfina reducerar soppan till en tjock kräm och serverar den som en stekt omelett. Detta recept är den vanligare versionen som soppa.

 

500 g vita bönor

salt

2 msk bikarbonat

 

3 lökar

1 purjolök

1 knapp dl olivolja

1 savojkålshuvud på 1 kg

2 morötter

2 squash

200 g gröna bönor – haricots verts

2 potatisar

2 stjälkar selleri

2 mogna skalade tomater el 1 msk koncentrerad puré

1 tärning grönsaksbuljong

3 msk hackad persilja

1 tsk kyndel eller timjan

svartpeppar

salt

 

300 g gammalt lantbröd

1 vitlöksklyfta

riven parmesanost

 

Lägg de vita bönorna i blöt i saltat vatten med bikarbonat över natten. Skölj och koka bönorna långsamt och försiktigt i saltat vatten (1 msk) till dess de är mjuka (en dryg timme beroende på storlek).

 

Koka under tiden resten av soppan i en stor kastrull (5 liter). Skär lök och purjolök i skivor. Täck botten med olivolja och stek lök och purjolök långsamt.

 

Rensa de övriga grönsakerna och skär i mindre bitar. Ställ squashen åt sidan liksom 5 – 6 stora savojkålsblad. Strimla den övriga savojkålen grovt (cirka 400 g, ta inte med den hårda roten) och lägg i grytan tillsammans med tomater, selleri, morötter, potatis och haricot verts. Tillsätt 2 liter vatten och en buljongtärning (i Toscana är det vanligt att även lägga i benet från en prosciuttoskinka samt ett par gamla parmesanskalkar! – som man tar bort innan soppan serveras). Låt soppan koka på låg värme i 1,5 timme.

 

Ta vara på vattnet som bönorna kokat i. Passera drygt hälften av bönorna och lägg över dem i den stora kastrullen. Lägg även i hälften av de hela bönorna, spara den andra hälften i en skål med spad och lite olivolja i kylskåpet. Lägg i squashen och de skurna grönkålsbladen i kastrullen. Tillsätt persilja, kyndel eller timjan och svartpeppar (2 krm) och smaka av med salt (börja med en halv msk). Reglera vätskemängden med vattnet från bönorna. Låt soppan koka ytterligare 30 min. När den är färdig skall den vara rejält tjock.

 

Skär lantbrödet, som bör vara 3-4 dagar gammalt i tunna skivor. Rosta dem försiktigt i ugnen och gnid in dem lätt med vitlök. Lägg brödskivorna i botten på en stor förvaringsburk eller liknande och häll soppan över. Låt den stå över natten i kylskåpet.

 

Koka upp soppan i 5 minuter före servering och tillsätt minsta möjliga mängd vätska. Servera i djupa skålar och garnera med de sparade hela bönorna, olivolja och nymald svartpeppar. Ribollita äts vanligen med riven parmesanost.

 

 

10 Januari, 2010 av peterloewesitalien

Klocktornet i Pisa är byggd på gammal lömsk havsbotten och började lutan redan när det byggdes 1173 – intill den raka domkyrkan syns den starka lutning på 4 meter tydligt.

Den gamla sjörepubliken Pisa är en lugn och stilla stad. Alla åker hit för att titta på tornet som lutar. Och det lutar verkligen ordentligt, mer än fyra meter över lodlinjen.

 

Det har snart gått tio år sedan det återigen öppnade för besökare. Kön ringlar sig lång under högsäsong, men nu i januari är det mycket lugnt och stilla. Tornet öppnade efter en lång renovering, där man framför allt förstärkte grunden och ”reste upp” tornet. Ja, det är en överdrift men väldiga järnbalkar och vajrar stöttade tornet i flera år, medan man jobbade med grunden. Resultatet är att man rest upp tornet någon centimeter. ”Nu har det fått en förlängd livstid på minst hundra år”, skrattar tjejen i biljettkiosken.

Piazza dei Miracoli i sin fulla prakt – babtisterium, domkyrka och det lutande tornet. (Bild från ett tidigare soligt sommartillfälle)

 

Tornet ligger på mirakelplatsen Piazza dei Miracoli. Ni skall inte missa dopkapellet, det separata baptistieriet, som är en spetsig marmorkrokan. Själva domkyrkan är med sin vita och svarta marmor ett måste och bjuder på en mosaik ritad av en stor 1300-tals konstnär som Cimabue och en unik prediksstol.

Nästan alla hoppar över kyrkogården, Campo Santo. Gör inte det. Det är ett ambitiöst projekt som vittnar om Pisas stormakt på 1300-talet. 53 skeppslaster från det heliga landet forslades hit för att pisanerna skulle få vila i vigd jord. Campo Santo hör till Italiens största förluster under andra världskriget. Väggarna inne i den täckta kyrkogården var helt fulla med fresker. Tre fjärdedelar förstördes av en brand 1944, troligen orsakad av granateld från tungt amerikanskt artilleri. Allt brann och blytaket smälte och rann ner utmed väggarna. De svarta spåren syns fortfarande på de nakna väggarna och i det vita marmorgolvet.

 

Tomma gapar väggarna i Campo Santo. Kyrkogårdens väggar var fram till 1944 fulla av magnifika fresker av Benozzo Gozzoli och rad andra konstnärer.

En liten del har räddats. Mest berömda är den stora salen med dödens triumf målad av  konstnären Buonamico Buffalmacco som vi vet mycket litet om. 1300-talet var digerdödens tid. Det vittnar en syn om med adelsmän och kungar som kommer ridande och  stannar inför öppna kistor med vanställda lik. I en annan del av målningen syns en vacker trädgård med förälskade par som flirtar med varandra och lyssnar på musik. Men i bakgrunden går liemannen, precis som i Bergmans ”Det sjunde inseglet”. Buffalmacco hör till Italiens mest okända och gåtfulla målare som uppenbarligen sett döden i vitögat i 1300-talets Italien, då städerna halverades på sin befolkning.

 

Den mest gåtfulla målningen ”Dödens triumf” har flyttats och rekonstruerats i Campo Santo. Besökarna fascineras och skräms kanske över den starka realism med vilken Buonamico Buffalmacco har målat 1300-talets digerdöd.

Vi åt bra förstås på Da Bruno som ligger precis intill Mirakelplatsen. Lunch med små crostini misti. Toscanas små rostade brödskivor med hackad kycklinglever ( leverhatare skall prova för det ingår även lök, salvia, sardeller och lite vin santo – toscanskt dessertvin) och sedan äggpasta ”papardelle” med en ragu på vildsvin. Vi hittade ett sällsynt billigt och enkelt hotell  La Torre  intill järnvägsstationen med rum som bara stod och väntade på oss.

 

På kvällen frågade jag portieren om ett bra ställe i närheten. Jag brukar inte göra det och inte följa de råd jag får. Men Lo Schiaccianoci (Via Vespucci 104, tel 050 21024, stängt söndagar) visade sig vara ett fynd. Bara fisk och rikliga portioner, där den mustiga bläckfiskgrytan fortfarande lever kvar i minnet.

 
Det blev en prisvärd och avkopplande helg i Pisa. På tåget på väg tillbaka till Rom tänkte jag: Vad skulle hända om tornet rasade? I Italien med sina många sevärdheter, skulle Pisa kanske definitivt falla tillbaka i sin provinsiella sömn, där staden hamnat efter att den gamla sjörepublikens makt gick förlorad. Min gissning är  därför att om tornet rasar ihop så kommer pisanerna att numrera varje sten och bygga upp maestro Bonnano Pisanos klocktorn på nytt – förstärkt – men lutande!!!

23 December, 2009 av peterloewesitalien

Ingenstans är julstämningen tätare än i Neapel. Stadens gamla kvarter är ett enda stort gytter med människor som köper julklappar i sista minuten. Men framför allt vallfärdar napolitanarna till stadens gamla spanska kvarter och gränden San Gregorio Armeno (löper mellan Via San Biagio dei Librai och Via Tribunali). Här finns i ”pastori” hantverkarna som tillverkar de många figurerna till julkrubban ”il presepe” som finns i nästan alla italienska hem (julgranen har flyttat fram positionerna, men krubban finns kvar.)

 

En julkrubba är ett projekt på livstid, där varje familj köper på sig ytterligare någon figur eller detalj om året. I otaliga av stadens kyrkor finns också stora utställningar med julkrubbor att beundra och som visas fram till och med trettonhelgen.

 

Krubban är allt annat än ett judiskt stall. Ofta speglar den dagens Neapel med pizzabagare och värdhus. Flera av i pastori, som tillverkar sina figurer i bränd och sedan glaserad lera, smyger in aktuella personer som har varit omtalade nationellt eller bara i Neapel. Fotbollsspelaren Maradona stod högt i kurs under laget Napolis glansår. I flera av gränderna hittar man figurer av premiärminister Silvio Berlusconi. Långt ifrån alla är en ren hyllning.

 

Decumani är ett Hotel de Charme som ligger mitt inne i denna värld av trånga gränder som oväntat bryts upp av soliga piazzor. Hotellet som är nytt ligger inne i det anrika Palazzo Riario Sforza. Den som vill bo med havsutsikt och ha en mer modern miljö kan prova B & B Riviera di Chiaia 281.

 

                                                                            Buon Natale !!!

 

Alla i Neapel vallfärdar före och under julen till den smala gränden Via San Gregorio Armeno i centrum – det gäller att tränga sig fram, ha koll på plånbok och lämna hand- och axelväska på hotellet. 

03 November, 2009 av peterloewesitalien

Detta med pass – eller ynnesten att få behålla sitt svenska pass – är en medborgerlig rättighet. Men en extrem dyr sådan.

Det är inte många här som är intresserade av denna problematik, men eftersom det finns några fler av bloggarna här som lever i förskinringen så kan det vara värt att notera…

…man är faktiskt tvungen att beställa sitt pass utomlands om man inte åker regelbundet till Stockholm, för ansökan skall lämnas in personligen och passet förstås också hämtas ut personligen..

Ville bara informera om priset och hur mycket detta kostar. Mitt förra pass kostade 35 euro att beställa på ambassaden i Rom och gällde i tio år. Det nya digitala passet med fingerartryck och en massa annat tjusigt inlagt i ett microchip så att amerikaner och andra har ordentlig koll på oss kostar 130 euro. Men det gäller bara i fem år!

Enkel matematik ger därför en kostnadshöjning på ett pass i tio år från 35 till 260 euro.  En öking med 642 procent, dvs priset har blivit mer än 6 ggr så dyrt.

Fantastiskt!!!!

02 November, 2009 av peterloewesitalien

Satollo – hög gastronomi i Testaccio – den enklare inredningen och falsk anspråkslöshet, som att brödet kommer i en papperspåse är bara till för att skapa trevnad och myskänsla.


Kreativt anslag på Satollo: färsk ricottaost i friterad knaprig korg.

Testaccio har blivit ett av Roms mest genuina och spännande matkvarter. Det ligger inklämt mellan floden Tibern och stadsporten San Paolo – alltså mitt emot Trastevere och den kända marknaden Porta Portese. Kvarteret har länge varit synonymt med alla de mindre fina köttbitar som kom från det gamla slakthuset il Mattatoio som fanns kvar här fram till 1975. Kort sagt: i gamla tider tog adeln och kyrkan de bästa bitarna, medan folket och arbetarna här, som fick delvis betalat i natura, fick nöja sig med det som blev över efter att styckningen var klar.

 

Det är därför man hittar maträtter här som oxsvans (coda alla vacinara), pasta med tarmar (la pagliata), idag bara på lamm, nervetti (en sallad på kokt brosk) vidare lever, mjälte och andra smaskiga inälvor. Låter inte så gott? Nej, men oxsvansen som får koka länge i en mustig tomatsås med mycket selleri rekommenderar jag å det varmaste.

 

Idag har kvarteret behållit den genuina romerska maten – inälvsmaten har en marginell roll på ett fåtal matställen – samtidigt som en radikal förnyelse har skett som inte finns koncentrerad på samma sätt någon annanstans i Rom.

 

Satollo – betyder mätt eller kanske nöjd?  (mitt latin är tyvärr något grumligt – jag var dum som inte läste det på Kungsholmens gymnasium med en legendarisk latinlärare Erland Billig som var mycket i Rom) och är en raffinerad bistrôt i fransk stil. Något som tidigare saknats i stan. Men så är också ägarna, det unga paret Davide e Chiara, från det nordliga Turin. Deras restaurang är ett gastronomiskt nyskapande tempel med raffinerade och ovanliga rätter. Men man hittar också romerska drag på menyn som paccheri (knubbiga makaroner; en napoletansk pasta) serverade i en sås med fläsk och bläckfisk, där åtminstone det ”nakna” fläsket (utan tomater) är en tydlig inspiration av den romerska pastarätten ”alla gricia”. Avsluta med tiramisù som serveras och äts direkt ur en liten glasburk.

 

Tartar gjord på svärdfisk ”pesce spada. Vackrare rätter får man leta efter än på Satollo. Ligger på Via Rubbattino 22 i Testaccio. Buss 170 från Termini eller Piazza Venezia är bra.

Fortfarande finns historiska Checchino kvar, med en av Roms bästa vinkällare. Värd ett besök eller gå till stället intill Pecorino, uppkallad efter den romerska fårosten med svart skal. Ett måste på en pasta som amatriciana eller gricia. Ger mycket mer smak än vanlig parmesan. Vill du äta på Da Felice – en historisk trattoria som blivit högsta mode och inredningsmässigt liknar en trendig New York-krog, så måste du boka bord tio dagar eller två veckor i förväg. Åtminstone om du vill äta en fredag eller lördag. Inte konstigt med tanke på maten och de relativt låga priserna, särskilt när det gäller vinlistan!

 

Tuttifrutti är mer kreativt, men enklare än Satollo. Här en del spännande fisk- och rätter från Neapeltrakten. La Torricella i kvarteret hör till mina favoriter under sommaren, då man äter ute på trottoaren. Listan vore dock inte komplett utan kvarterets billiga pizzerior: Da Remo (Piazza S. Maria Liberatrice 44, endast kväll) och Nuovo Mondo (Via Amerigo Vespucci15, endast kväll, stängt måndagar).

 

Nog är Testaccio värt ett besök. Ingenstans är maten roligare i Rom just nu. Det är givetvis inte slump att stans främsta matbutik Volpetti ligger just här. Ett litet paradis, där man skulle vilja köpa med sig precis allt (observera siestastängningen mellan 14 och 17!).

PS: Metro till Piramide om du inte redan är i Trastevere!

21 Oktober, 2009 av peterloewesitalien

Det kryllar inte av hotell i Monti. Ett verkligt fynd prismässigt som jag sprungit på är Anfiteatro Flavio. Det är relativt litet, be om ett rum mot gården, eftersom det är en del trafik. Under lågsäsong kostar ett dubbelrum här 75 euro. Ingen särskild utsikt, men så fort du kommer ut på Via dei Serpenti ligger Colosseum framför dig.

Frukostmatsalen på det lilla hotellet Anfiteatro Flavio 

Lite dyrare är Duca D’Alba som ligger på en tyst gata intill tunnelbanan. Rummen på den översta våningen har terrass och kostar inte mer, men det är förstås de som bokas först. Skulle det vara fullt fråga på huvudbaren  Bottega del Caffé på Piazza Madonna dei Monti som också driver ett B&B i kvarteret.


Colosseum hör till det första man ser
när man kommer uf från Hotellet
Anfiteatro Flavio i kvarteret Monti

 

18 Oktober, 2009 av peterloewesitalien

Var skall du då äta i Monti. Ja, utan tvekan på Toninos och Lucias rustika ombonade Taverna Romana där de har huserat nu i snart 50 år. Ligger på Via Madonna dei Monti 79 och har stängt söndagar. En rejäl krog med stora portioner. Husets pasta bucatini all’amatrciana är ett stensäkert val, liksom oxrouladerna ”involtini”. Ett matställe bortom trender, med autentiska korkplattor på väggarna och givetvis utan hemsida.

J  Du kan inte boka bord så kom tidigt 19.30 eller sent som 21.30 och du får i regel plats utan att vänta för länge.

 
Tonino och Lucia håller på traditionerna och den goda maten på sin Taverna Romana och det är inte uteslutet att föreställa sig en ”tabernae” just på denna plats för 2000 år sedan.

FISH är raka motsatsen. Ett exempel på kvarterets förnyelse och trendpotential. Både sushibar och restaurang (endast kväll), där japansk sushi- och sashimi även möter det italienska Medelhavsköket. Det går alltså att få en tallrik pasta med räkor eller scampi också för den som vill hålla fast vid Italien.

 

La Piazzetta är en liten raffinerad kvarterkrog, som öppnades av Franco Bartolini som länge var kypare på Da Nerone, en annan av kvarterets historiska trattorior. På La Piazzetta tycker jag att du skall äta husets fisk i ugn med potatis som slätvar t ex ”rombo”. Att hoppa över pastan är ett klokt val för helt säkert har de två uppdukade byfféerna lockat dig. Den ena med otaliga antipasti som är en myriad av läckra smårätter. Den andra rymmer husets efterrätter, tårtor och kakor och en suverän crème brûlée. Jag brukar säga att efterrätter är ett svagt kort i Italien, för man är i regel så mätt att man tenderar att hoppa över dem. La Piazzetta är undantaget som bekräftar regeln. Ligger på en undangömd gränd bakom Via Cavour, kolla en detaljerad karta innan eller fråga. Viccolo del Buon Consiglio 23, tel 06 699 16 40. Söndagar stängt.

  

Bästa vinrestaurangen sedan länge är Enoteca 313 utmed Via Cavour. Här har vinlistan bibliskt format och urvalet av kallskuret, ostar och sallader är enorm. Någon enstaka varm rätt också som dagens soppa. Den som vill ha ett enklare och mer opretentiöst vinställe skall gå till Bottiglieria Ai tre Scalini. En gammal vinhandel som blivit en populär bar. Ung publik, men stänger rel tidigt – stopp för nya gäster vid midnatt. Här dricker du husets vin på glas för 3-4 euro. Ligger i backen på Via Panisperna 25.

 

av peterloewesitalien


Torget Piazza Madonna dei Monti med fontänen är den stora träffpunkten i kvarteret.

Monti, mitt eget kvarter, är som en by mitt i Rom. Inklämt som det ligger mellan de stora huvudgatorna Via Cavour och Via Nazionale lever det sitt eget liv. Alla känner alla och tar sig tid att prata och hälsa på varandra.

 

Trots att det ligger mindre än en kilometer från Colosseum och nära stadens vackraste Mariakyrka Santa Maria Maggiore så verkar turisterna inte hinna med denna del. Rom har för mycket helt enkelt, men en del besökare letar sig fram till familjen Borgias trappa från Via Cavour som leder upp till kyrkan för att se Michelangelos monument över påven Julius II; den store konstmecenaten som beställde sin grav av den främste skulptör som Rom har sett. Monumentet var planerat att omfatta 40 skulpturer. Michelangelo gjorde bara klart statyn av Moses.


 
Michelangelos Moses finns i kyrkan San Pietro in Vincoli.

I forna tider var detta folkets kvarter. Området sluttat ner mot Colosseum, som var sankmark innan Flaviernas stora arena byggdes här år 70-80 e Kr. I Monti låg de inte riktigt fina värdshusen ”tabernae”, där romarna tog sitt ett glas vitt vin, liksom flera av den en antika stadens mest kända bordeller ”lupanare”, långt innan katolska kyrkan och påvar började tala om sexualmoral. Den unge Caesar växte upp i kvarteret och hos de antika krönikörerna kan man läsa om hur Nero, som var en mycket hatad kejsare, gav sig ut i Monti för att höra var romarna egentligen tyckte om honom. Då hette kvarteret Suburra, vilket ordagrant betyder att det var en stadsdel som låg på en lägre marknivå ”sub-urbano”.

 

En skylt på husväggen som minner om det gamla namnet på kvarteret Monti: Subura

Detta är sedan tolv år tillbaka mitt eget kvarter. Tyst och lugnt mitt i centrum, med en av stadens få tunnelbanestationer Cavour, som ligger bara en hållplats från Termini. Här är stadens trafik och kaos på avstånd. Hela Rom kan kollapsa utan att jag märker det, då jag går på 15 minuter till kontoret nära Trevi-fontänen.
 

Piazza Madonna dei Monti är kvarterets hjärtpunkt. Här köper jag min morgontidning och här tar jag en frukostcappuccino på baren La Bottega del Caffè. Den fungerar från tidiga morgonen över light lunch till långt in på natten. När det är dags för en aperitivo på kvällen är detta en av stans bästa träffpunkter – romarna – eller monticiani som invånarna kallar sig här – är avgjort fler än de utländska besökarna. Är det en varm skön kväll så fortsätt ner till Hotel  Forum – lite gammaldags och inte prisvärt som boende – men hotellet har en takterrass med bar men en magnifik utsikt över kejsarnas fora – de kejsare som skulle ha sitt eget torg: Augustus, Nerva, Trajanus, intill folkets Forum Romanum. En unik miljö för att njuta av en campari.

 

I kvarteret finns också en av Roms få kvarvarande centrala matmarknader på Via Cesare Balbo, där jag brukar göra mina inköp.

Marknaden i kvarteret På Via Cesare Balbi är stamkundernas rike – med rättighet att gå bakom disken och nypa i alla tomaterna!

24 September, 2009 av peterloewesitalien

 

En del av det som återstår av kejsar Trajanus Termer på Colle Oppio

I helgen firas kejsar Trajanus termer. Den antika badanläggningen fyller 1 900 år. Firandet sker lite sent av mysko anledningar. Det verkar som om Roms kommun har glömt bort datumet och nu fiskat upp det i efterhand. De historiska annalerna är glasklara. Trajanus (den spanske kejsaren som adopeterades av Nerva) regerade från år 98 till 117. Den 22 juni år 109 stod hans gigantiska badanläggning färdig på det område som idag kallas Colle Oppio. De byggdes ovanpå resterna av den hatade kejsar Nero och hans praktvilla Domus Aurea (Det gyllene huset). Båda anläggningarna är tyvärr stängda sedan flera år i väntan på restaurering. Men i helgen kan man alltså besöka delar av dessa termer som sedan kopierades av kommande kejsare som Caracalla och Diocletianus. De skulle förstås också ha sina egna termer efter samma modell kallbad (frigidarium), medelvarmt rum (tepidarium) och ett varmt badrum (calidarium).

 

Splitternytt spa på Termini-stationen i Rom (Foto: Daniele Cametti Aspri )


Roms järnvägsstation Termini är uppkallat efter Diocletianus termer som ligger precis intill och kan besökas. Men det badas även idag på Termini. På järnvägsstationen har ett splitternytt stort spa öppnats för både män och kvinnor som kallas Terme a Termini. Inte helt lätt att hitta till. Gå in från angränsande Via Giolitti, gå in i stationsbyggnaden på nummer 34, gå till vänster och ta rulltrappan ned. Spa:et ligger omedelbart på höger sida i korridoren under tågen. Vackert och sobert inrett med ett par stora jacuzzi-bassänger, våt- och torrbastu. Precis nyöppnat och stället lovar också möjligheter till skönhetsbehandlingar och massage.


 

Wonderfool elegant och lyxigt spa för män i centrum

Wonderfool i centrum på Via dei Banchi Nuovi 39 är däremot bara öppet för män. En del av lokalen är butik, som givetvis är öppen för alla, med försäljning av exklusiva morgonrockar, tröjor och diverse olika rakdon. Här finns en barberare som tar hand om den mest vanvårdade skäggväxt med hjälp av pre-shave-kräm, balsam och varma handdukar. Den som vill bada, ha massage eller behandlingar bör boka tid. Ett exklusivt ställe för den som söker lyxkänsla och verkligen behöver koppla av. Även ett litet gym för träning och med privat trainer. Men Wonderfool är framför allt ett monument över den italienske mannens gränslösa fåfänga. Något att kanske ta efter, åtminstone i begränsad omfattning.

Woonderfool med otaliga skönhetsprodukter för män – en butik som formar sig till ett
monument över den latinske mannens gränslösa fåfänga

16 September, 2009 av peterloewesitalien

Läppjade du inte på latte nu precis innan du kom in till kontoret och satte dig framför datorn? Kunde väl tro det…

 

Var lite längre i Sverige i sommar än jag brukade – hela tio dagar! Kunde inte undgå att se hur de italienska kaffebarerna växt upp överallt i Stockholm. Alla dricker caffè latte, som nu blivit svenskarnas nya nationaldryck. En latte till frukost och därmed har man skaffat sig kontinentala vanor och italienskt manér.

 

I mitt fragmentiserade filmminne ringer förstås frasen ”Bevete latte” (Drick mjölk!) ackompanjerad av en glättig musik. Nej, det är nog bara jag som minns det. ”Doktor Antonios frestelse” av Federico Fellini som var en del av filmen ”Boccacio 70”. I alla fall placerade Fellini ut en Anita Ekberg i jätteformat, likt en väldig mejerifurstinna sprungen ur den skånska myllan låg hon utvikt på taket till ett hyreshus  och gjorde reklam för att dricka mjölk. Den lille italienske mannen Antonio, blev förstås förstört när hon blev levande och klev ner från reklampelaren, men det är en annan historia…

 

Givetvis dricker man inte caffè latte i Italien. Eller rättare sagt. Det finns och är skulle jag säga närmast en barndryck eller för dem som inte gillar kaffe. Låt oss säga att en beställning av 200 är en caffè latte, till skillnad från Frankrike, som är för den lite mer blaskiga varianten och dricker café au lait hela tiden.  I Italien dricker man espresso möjligen med en klick mjölk i macchiato, vilket verkar ha gått in i det kollektiva svenska medvetandet. Och så förstås cappuccino, men inte efter klockan elva.

 

Jag funderade på de där italienska modellerna och bilderna som man bär med sig medan jag alltmer förvirrad försökte handla i en svensk ICA-butik.  Efter 24 år i Italien så ser jag verkligheten lite annorlunda. Någonting känns fel när jag i mina artiklar får spaghetti ändrat till spagetti. Men tittar de där redigerarna vad det egentligen står på paketet?

 

De bittra vilda maskrosbladen som tog den vegetarianska världen med storm heter i Italien rucola (utalas ruuukola) – fanns aldrig i min barndom i Italien, möjligen hörde det till det gröna ”erba dei campi” som bönderna plockade på landet. I Sverige heter det ruccola ( utalas i regel ruckåla) vilket är helt fel. Det retar gallfeber på mig, vilket jag vet är både dumt och löjligt. I Rom heter bladen förstås ”rughetta”.

 

Nåväl alla kan vi göra fel. Nyinflyttad till Rom bad jag en gång om ett knippe basilika ”un mazzo di basilica” – kvinnan på Campo di Fiori storskrattade: ”Ja vilka ska vi ta Santa Maria in Trastevere, San Clemente, San Marco och San Giorgio?” sade hon och räknade upp Roms tidiga kristna basilikor. Den underbara pestogröna kryddan är i Italien maskulinum och heter ”basilico”. Men det vet ju alla Italienälskare.

 

24 Juli, 2009 av peterloewesitalien

 

Vad kan vara mer storslaget än ett magnifikt fyrverkeri i Venedig?

Förväntningarna var mycket höga och då är risken att bli besviken som bekant stor. De infriades i hög grad. Framför allt så hade jag inte låtit lura mig av mitt minne. För jag hade varit en gång tidigare i Venedig just under la festa del Redentore. För knappt 40 år sedan, som en liten pilt, och mindes att vi tröttnade på att vänta och klev på båten. Då explodera hela himlen i ett hav av rosa, grönt och rött. Stora eldbollar fyllde hela kanalen och jag bara gapade när vi klivit av vid första hållplatsen och gått på Akademibron den gången  1970 eller 71.

La Festa del Redentore (Förlossarens fest, dvs Jesus) firas tredje söndagem i juli varje år, men fyrverkeriet äger rum på lördagskvällen – skriv alltså stort i resealmanackan redan nu den 17 juli 2010 !

Festen är ett tack för att en svår pestepidemi som länge plågat Venedig upphörde 1577. Idag är det framför allt venetianarnas egen fest. Karnevalen, filmfestival och biennal, liksom den historiska regattan är för turister och de många besökarna. Redentore-festen är föga känd internationellt.

 

Förr var det bara båtar, idag består bron till Giudecca som byggs upp enbart för Redentore -festen av riktiga pontoner.  

En lång pontonbro byggs ut till ön Giudecca, där Redentore-kyrkan uppfördes som tack. Dit vallfärdar alla. Det gjorde också vi efter att ha ätit hos Da  marisa som enda utländska gäster på hennes restaurang. Sorry inte ens en susning till hemsida – läget är inte taktiskt heller för denna kväll – men har ni en annan kväll – så boka bord till middag si sådär två veckor i förväg på telefon 041 72 02 11 (stängt mån o onsdag kväll) , den som bokar först bestämmer menyn – ligger på Fondamenta San Giobbe, Cannaregio 652, inte alltför långt från järnvägsstationen och Lista di Spagna.

 

 Middag Da marisa utmed Fondamenta San Giobe är en genuin miljö med bara venetianare och riktig hemlagad mat, där du inte kan välja. Men allt är himmelskt och rikligt. Vintertid bara ett fåtal bord inomhus.

Två felbedömningar skapade problem för oss. Dels att det inte finns några kommunikationer som fungerar denna kväll. All båttrafik inne i Venedig är inställd. Venetianarna själva ger sig ut och festar i båt. Troligen cirka 5 000 båtar med 30 000 människor i lagunen och utmed Canal Grande. På kajerna ungefär 100 000. Dessutom ordentlig fylla, precis som en svensk midsommar. Det har jag aldrig sett någon annan gång i Italien. De är ju inte så vana att dricka och blir ganska spaka, så något bråk såg vi inte till.

  

Redentore är venetianarnas egen fest. Många ger sig ut i privata båtar i lagunen och storfestar med mat och dryck.  

Vi följde polisens tips och gick över pontonbron till Giudecca, för där skulle det vara mindre folk. Det var inte sant. Packat till max och bord och bänkar utställda överallt där folk satt och åt medhavt, framför allt fisk.

23.30 brakade fyrverkeriet löst: Magnifikt regisserat med en skog av vita lianer över hela himlen eller en gigantisk fräsande Vintergata över hela stan som en klimax efter 45 minuter. Då hade 7,5 ton eller drygt 6 000 fyrverkeripjäser bränts av från 31 pontoner ute i lagunen.

Kaos för att förflytta sig efteråt naturligtvis. Nästa gång kommer jag att välja en mer strategisk plats bortom San marco på väg mot Arsenale, där kajen är Bredare. Pontonbron var inget kul  med tusentals människor som försökte gå över fram och tillbaka med följd att hela bron dansade. Där kunde panik lätt skapa en katastrof.

Vi valde ett billigt hotell på Lido – en ö – en katastrof att komma hem. Välj ett mer centralt hotell som Centauro eller Locanda del Gaffaro.

Väl värt besväret för en unik kväll i världens mest magiska stad. Venetianskan för vilken jag berättade att  Stockholm har förbjudit de stora fyrverkerierna som fanns i samband med Vattenfestivalen, eftersom de förorenar vattnet så mycket, trodde förstås att jag skämtade. Ett argument som aldrig hörts i Venedig eller i övriga Italien.

20 Juli, 2009 av peterloewesitalien

 

 

Mitt i natten efter att ha kört ett par mil från Marsala, genom övergivna och kusligt isolerade industriområden, dyker hotellet upp. Som en stor upplyst gård, inte olik en sydamerikansk hacienda, i mörkret. Det är onödigt att ägna några superlativer på de stora lyxhotellen. Låt mig säga att Kempinski med tillägget Costanza trädgårdar, inte är standardmodellen lyx 1 A, som jag för övrigt avskyr, dvs med falska stilmöbler och venetianska kristallkronor och speglar som försetts med falsk patina. Detta är stort, stilrent och ändå sobert. En orkester spelar i den upplysta gården, där de sista gästerna håller på att avsluta sin middag under ett rött öppet tält – en scen som hämtad ur tusen och en natt.

Morgondoppet i poolen är angenämt. Badkillen kommer rusande och lägger ut dynor på stolorna, men vågar inte röra mina kläder. Här är de inte vana vid nordbor som tar ett morgondopp före frukosten. Ur duschen vid poolkanten kommer det varmt vatten omedelbart. Jag noterar keramikpallarna en decimeter under vattenytan intill poolens bar med musik? Fast nu under morgonen är det befriande tyst med intensiv fågelsång.

Pool med barstolar under vattenytan på Kempinski-Giardini di Costanza 

Frukosten har alla de där marmeladerna man kan önska, liksom rågbröd, müsli, äggröra med bacon och förstås en uppsjö av mäktiga sicilianska bakverk, som gästerna kastar sig över.

Den grekiska staden  Selinus, på italienska Selinunte, grundad cirka 650 f Kr ligger nära och har flera mycket välbevarade tempel.

Ett boende för den som har mycket höga krav och är beredd att betala, även om prisbilden är lägre än vad den skulle vara för ett motsvarande hotell i Milano eller Florens. På någon mil avstånd finns det klassiska Sicilien, de grekiska templen i Selinunte och Segesta och ön Mothia som kantas av laguner där man utvinner havssalt.

Skymning över lagunen där havssalt utvinns nära marsala. Historisk mark: här har greker, fenicier, romare och normanner passerat och lämnat spår. 

 

13 Juli, 2009 av peterloewesitalien

 

Mejeriets chef Rino Mazzini slår på de lagrade parmesanostarna med en liten hammare. Ett tränat öra uppfattar hål och fel på osten omedelbart.

Dagen därpå utanför Modena besöker vi ett mejeri som gör regionens underbara parmesanost. "Parmigiano-reggiano". Det är långt ifrån första gången jag ser denna fascinerande tillverkning som är och förblir ett hantverik. Det är spännande att se ostmästarna röra i de stora kopparkittlarna och att "bryta" osten när det tillsatta löpet gör att mjölken börjar koagulera. Med en väldig brödspade lyfter ostmästaren upp hela osten från botten på den djupa kitteln. I den här fasen väger den färska ostmassan nästan 100 kilo, det som efter några års lagring kommer att bli två runda gyllengula ostar på 36-38 kilo. En kollega drar snabbt en duk under ostmassan och den rullas, delas och formas till två ostar. Jobbet går snabbt, smidigt och under nästan total tystnad.

Sedan värms vasslan på nytt och från varje kittel kan man sedan framställa den lenaste, färskaste och mest krämiga ricottaost som jag någonsin har ätit.

När parmesanosten är klar tillverkas färsk ricottaost.

Den varma vasslan som blir över går till traktens grisar, men i ett hörn sitter pensionären Gian Piero Storchi och vårdar sina onda fötter i en balja med varm vassla. Ett gammalt knep inte bara för att komma tillrätta med såväl hudproblem som reumatism.

- Det hjälper. Efter tio dagars behandling har värken i foten nästan helt försvunnit, säger Signor Storchi och tittar upp från tidningen.

Varm parmesanvassla är som balsam för en ond fot, försäkrar Gian Piero Storchi .

En tradition som lever kvar i Emilien – en svensk hälsovårdsnämnd hade säkert förbjudit detta! – jag tittar noga sedan när mejeriets chef Rino Mazzini tar baljan och slår ut denna fotvassla i avloppet.

Parmesan kan man äta som förrätt, huvudrätt och efterrätt. Det är Modenas främste kock, Massimo Bottura, ett sant bevis på. Vallfärda till hans eleganta sobra restaurang La Francescana i centrum! Det är ett konceptuellt modernt kök, där klassiska rätter får en helt ny, ofta ironisk, struktur. Bottura är en mix av fransk kokkonst – där han lärt sig mycket om smakernas renhet av Alain Ducasse och modern köksteknik av  spanjoren Ferran Adrià på El Bulli i Kataloninen. De två stjärnorna i guide Michelin är klockrena.

Parmesan och balsamvinäger åtföljer vår måltid, såsom den i calvados marinerade gåslevern, som Bottura fyllt med mörk sirapstjock balsamvinäger. Denna förrätt ser ut som en glasspinne, exakt som gamla 88:an täckt med hackad saltrostad mandel och hasselnötter. Den serveras också med en pinne och skall inte ätas med kniv och gaffel uppmanar Bottura. Den klassiska soppan "pasta e fagioli" (bönor) serveras i komprimerad version i ett litet drinkglas med olika lager: passerade bönor, kräm på gåslever och bräserad röd radicchio-sallad. Istället för pasta, finner vi tunt utskurna parmesanskalkar som smälter i munnen.

 

Komprimerad pasta e fagioli i ett 10 cl stort vodkaglas är en av Massimo Botturas många raffinerade rätter.

 Efterrätten är en smörgul brylépudding med massor av parmesan i och med en balsamvinäger som mixats med ett koncentrat av färska körsbär. Rena himmelriket.

När vi kommer ut från restaurangen pågår en stor bal på stadens stora torg till minne av hertigen Francesco IV av släkten Habsburg-Este som styrde Modena på 1800-talet. Män i frack och kvinnor i vackra 1800-tals-krinoliner sveper fram i tidstypiska kontradanser framför den vackra domkyrkan från tidigt 1000-tal som man inte skall missa att besöka i Modena.

Suggestiv 1800-tals dans på stora torget framför Modenas domkyrka.

06 Juli, 2009 av peterloewesitalien

 Säg Modena och alla tänker på röda Ferrari-bilar och på Luciano Pavarotti. Det är istället en av Italiens underbara provinsstäder, där man lever ett gott liv. En rik och välmående stad, fjärran från kaoset i stora städer som Rom och Milano. 

mycket.

 Hederssvin på torget i Castelnuovo Rangone 

Man äter bra och mycket. Det finns flera svin än människor i Emilien. Det är inte en slump att på torget i Castelnuovo Rangone har man förärat grisen en hedersplats med en bronsstaty mitt i centrum.Ty så viktig är han för parmaskinkan eller mindre kända "prosciutto di Modena" som jag smakade för första gången under denna resa. Skillnaderna är inte stora, men producenterna är mindre än jättarna i Parma. Davide Ninis skinka var "stagionato" som det heder dvs lufttorkad så att den smälte i munnen och hade den inte också en lätt nötaktig eftersmak.

 Prosciutto di Modena – en naggande god lillebror till Parmaskinkan 

Mycket av charkuterierna sköljs ner med traktens kraftigt körsbärsröda skummande vin lambrusco som ofta inte varit någon höjdare. Men nu satsar flera av de stora producenterna som Chiarli på kvalitet. Jag blev mycket överraskad av att dricka deras "rosa" torra moussernade vin som egentligen hade en lökskalston i färgen. Denna rosé brut har vunnit åtskilliga pris och definitivt något att köpa med sig hem.

Modenas svarta guld är balsamvinägern. Vallfärda till Italo Pedronis restaurang mitt på landet i Rubbiara – alla ni frågar kommer att säga Rubbiera, men det är något annat – där Tetrapak har en stor anläggning. Rubbiara är bara tre hus mitt ute på landet inte långt från Nonantola. Här har familjen Pedroni haft sina vinodlingar och framställt vin och vinäger sedan 1862. Och en underbar restaurang finns, där tiden förefaller ha stannat upp. Italo kan förefalla barsk, men bakom fasaden finns ett hjärta av guld. Men gud nåde den som inte lämnar ifrån sig sin mobiltelefon. Han överfaller alla som kommer in och konfiskerar mobilen och låser in den i ett litet skåp och ger gästen nyckeln. Det var ganska skönt att slippa nallen och vara tvungen att prata med varandra kring bordet. Åtskilliga rätter med balsamvinäger. Kan inte bestämma mig om balsamvinägern är godast på jordgubbar, parmesanost, kanske husets omelett eller troligen den hemgjorda vaniljglassen.

Omelett med balsamvinäger, liksom syltlök kokt i samma vinäger är några av specialiteterna på Antica Osteria di Rubbiara samt kycklingen kokt i lambrusco – en unik gastronomisk värld. Enkel och oförstörd!

Allt finns till försäljning. Farfar Cesares vinäger har lagrats i 35 år minst och säljs i en liten glasflaska 100 ml för 200 euro. Jo, du läste rätt, fast den enklare varianten är inte heller så dum och kostar bara en tredjedel.  

Betydligt

Sonen Giuseppe Pedroni är den sjätte generationen; här i färd med att förklara balsamvinägerns många hemligheter för en grupp dödstysta journalister! 

Betydligt billigare och sammetslen är huset hemmagjorda valnötslikör, nocino di Modena – en lokal specialitet som världen inte har upptäckt. För 20 år sedan var det ingen utanför Modena som visste vad balsamvinäger var. Den heter "Aceto balsamico tradizionale di Modena" – krångligt namn, men allt annat är industriellt plagiat.

 

03 Juli, 2009 av peterloewesitalien

Tidningarna i Rom talar om ett japanskt par som slagit sig ner på en av uteserveringarna i centrum nära Piazza Navona och som bemötts av en vänligt leende kypare som noterat ett par osäkra turister som står som frågetecken inför menyn. Han säger lite frågande "ci penso io", dvs jag ordnar måltiden för er.

 Han väljer ut en festmåltid med det absolut dyraste restaurangen har. In kommer en nota till slut på 695 euro, där restaurangen lagt på 115 euro i dricks. De gör en anmälan som får stort genomslag i media. Roms borgmästare Gianni Alemanno tycker att det är en skandal och att ställen som detta omedelbart bör stängas. Så sker också eftersom kommunens hälsokontroll finns stora brister i restaurangköket. Så gå inte till Il Passetto intill piazza Navona – ett historiskt ställe som funnits sedan 1800-talet. Jag tror mig ha ätit där en gång för 25 år sedan – var inte speciellt nöjd tror jag, minns inte. Har i alla fall aldrig varit tillbaka.

 Samtidigt som jag tycker synd om paret så frågar jag mig hur blåögd man egentligen får vara som turist idag.

Det är tyvärr lätt att bli lurad i Rom som turist – och om någon frågar mig vilken som är Italiens största nackdel så är det denna. Du kan bli lurad om du inte är på din vakt – i Paris blir du kanske snorkigt behandlad. I Rom bakom den vänligt leende fasaden kan det finnas medvetet bedrägeri.

 Några bra regler är ju de vanliga: be att få se menyn, notera priserna och att inte beställa saker som inte står på menyn – om du inte känner stället och är stamgäst. Det är bra att komma ihåg att fisk till exempel betalas hektovis – priset blir svårt att kontrollera. Den seriösa restaurangen kommer in med fisken till bordet så att du får se den. Men en stor slätvar "rombo"  på ett kilo kan faktiskt komma att kosta närmare en tusenlapp och frågan är om det är värt det.

Ibland kommer små extra rätter in som du inte har beställt. Svår situation – det skall givetvis huset stå för. Men även på min fina kvarterstrattoria Taverna Urbana, Via Urbana 137, har det hänt mig att en liten extra rätt kommit upp på menyn à fem euro styck. Jag sade: "Ni som är en så bra och berömd restaurang varför håller ni på med de här dumheterna". Jag har inte varit tillbaka, och ägaren en äldre Signora tittar ner i gatan varje gång vi möts  – hon skäms som en hund – det syns!

Den som klagar vinner alltid respekt. Prova med "non è giusto" (det är fel) när notan kommer in. Insisterar stället med sin saltade nota kan man prova att ta upp sin telefon och säga "Guardia di finanza" – finanspolisen -och låtsasringa  men det blir naturligtvis en obehaglig och mycket spänd situation, men då brukar de flesta restaurangägare backa.

Det är överhudtaget så att du i Italien aldrig skall köpa en service som någon försöker pracka på dig. Ta inte taxierbjudande om det är kö i vid järnvägsstationen. Alla taxibilar i Rom är vita. Svarttaxi är utbrett och det kan bli en dyr och dessutom mycket obehaglig erfarenhet.

Priserna till flygplatsen har ett fast pris och är samma upp till fyra personer. Ett vanligt trix är om du frågar om priset så säger de 30 euro och när du är framme klämmer föraren ur sig – nej det var per person. Fråga innan "totale o a persona?".

Men låt dig förstås inte avskräckas att besöka min underbara stad – att bli lurad är trots allt ett undantag och det händer inte bara i Italien.

 

 

25 Juni, 2009 av peterloewesitalien

 

Mamma Franca med sönerna Enrico och Daniele på Trattoria Monti i Rom - framför en legendarisk Faema E 61 – en garanti för subert kaffe också! 

Efter resan till  M arche – se tidigare blogg (5/6) så slog det mig att ägarna till två av mina favoritrestauranger i Rom kommer just från detta landskap.

På Trattoria Monti, Via San Vito 13 a (nära kyrkan Santa maria Maggiore) skulle jag kunna äta jämt; för den lugna atmosfären och den perfekta servicen. Och så maten! Vincisgrassi (som är en mer rustik lasagne med kycklinglever, bräss och ev hjärna i ragun). Namnet verkar vara en latinisering av en österrikisk general Windischgratz, som ledde de österrikiska trupperna som var stationerade just i marse – låt oss lämna Italiens röriga 1800-tals historia kort före enandet…

Mamma Franca marzioni står i köket, medan sönerna Enrico och Daniele serverar. Utöver vincisgrassi skall man absolut äta husets grönsakstimbaler, t ex den gjord på rödlök eller passerade zucchini. Pasta förstås, men bra kött. som anka i apelsinsås och panerade lammkotletter. Inte billigt tyvärr och alltid fullt så du måste beställa bord på 06 44 66 573. På helger gärna långt i för väg. För detta är en seriös trattoria som bara tar en bokning per bord, så kom inte för sent. Stängt söndag kväll och hela måndagen.

Roberto e Loretta ligger inte lika centralt men är väl värt omvägen till Via Saturnia 18/24 (buss 360 från Termini riktning piazza Zama eller metro Re di Roma). Detta är en rejäl familjerestaurang med raffinerad mat. Börja med husets antipasti som mozzarella serverad på en bädd av rucola och garnerad med tryffel, olja och en salt sardell eller röd radicchiosallad med kokt bläckfick och valnötter. Husets pasta siciliansk makaronipudding med auberginer "timballo di anellini" eller pacheri (knubbiga makaroner) med fisk och tomater. Huvudrätter som lamm med kronärtskocka, kalkon med pistagenötter eller tryffelspäckad kanin är alltid gastronomiska självklarheter. Har du tur har Loretta lagat fisksoppan brodetto di pesce som bara finns i Mar che. Även här bör du boka bord på helgerna, tel 06  77 20 10 37. Stängt måndagar.

19 Juni, 2009 av peterloewesitalien

 

 Det italienska kaffedrickandet har brett ut sig till den grad i Sverige att jag tycker att det börjar kännas exotiskt med en kopp lilla Löfberg när jag är i Stockholm.

Alla vet numera vad en "macchiato" är.  Åtminstone en kaffe. Latte macchiato är raka motsatsen, dvs en stor mugg med skummad mjölk och bara fläckad med en liten skvätt kaffe.

Jag har alltid beundrat Italiens barista, killen bakom disken, för det är oftast en han, som i stressad miljö skall hålla ordning på alla dessa personliga beställningar. En cappuccino som skall vara "chiaro" ljus eller "scuro" mörk eller kanske "bollente" kokande eller "tiepido" ljummen en glödande varm sommardag. Eller min favorit cappuccino freddo, vilket innebär kall mjölk i det varma kaffet. Inte ortodoxt, i annat fall beställer man "caffè freddo", problemet är att det är sötat, vilket jag inte gillar.

Någon vill givetvis ha sin cappuccino "senza schiuma", utan skum – vad är det då för vits med det hela? I hela Syditalien är det nästan bara utbölingar som dricker cappuccino. Det syns också på baristans sätt att göra kaffet, först i en lite espressokopp som han sedan häller över i den större koppen. Det blir inte så gott. I Neapel skall man komma ihåg att beställa utan socker "amaro", för i annat fall får man 2-3 tsk socker i sin espresso.

I Veneto dricker man ofta kask redan till frukost. Det heter förstås "caffè corretto", dvs korrigerat kaffe som om det nu skulle vara något fel på det vanliga! Beställer du "mistral" så får du automatiskt anislikör i, i annat fall måste alkoholhaltig dryck anges. Italiensk brandy och grappa är vanligast.

Så nog har den stressade baristan beställningar att hålla reda på. Däremot beställer italienaren aldrig en dubbel "doppio" espresso. Det är ett turistpåhitt. Den blir aldrig lika god som två enkla. Däremot kan man höra att någon vill ha sitt kaffe al vetro – dvs i glas. Det smakar mer då säger kaffekonnässörerna. Fan trot.

Det faktum att det inte finns något Starbucks café i hela Italien är talande och är beviset på att italienarna föredrar sitt eget lands version av denna dryck som venetianarna för övrigt var först med att importera och göra hela Europa beroende av.

Var finns nu det bästa kaffet? Möjligen på den bar där du går in – om det inte är en Illy – bar. Utmärkt kaffe, men för snabb expansion. Ofta kan personalen inte göra en ordentlig espresso eller cappuccino.

Tre adresser för verkliga kaffenördar:

Caffè Piansa har eget rosteri och husets espresso är en blandning av elva av världens mest exklusiva kaffesorter. Flera säljs som ren "cru" också. Långt från turistens Florens på Viale Europa 128-130. Buss 8, 23, 31, 32, 48 passerar.

Venedig  bästa kaffe – Florian får ursäkta - får du på Caffe del doge  Resultatet av Bernardo della Meas initiativ att göra ett modernt internationellt kaffeställe med kaffe av högsta kvalitet. Flera filialer redan runt om i världen. Detta är den första ursprungliga baren på Calle dei Cinque 306 – en gränd bakom Rialto.

San Eustachio är en historisk miljö i Rom allt sedan 1937. Deras "caffè speciale" är en stor kopp med krämigt extremt starkt kaffe med ganska mycket skum, utan att det är en droppe mjölk i förstås. Avgjort Roms bästa kaffe.

13 Juni, 2009 av peterloewesitalien

 

En junikväll i Stockholm, en solig kväll på Djurgården, mellan onsdagens dis och fukt och fredagen ösregn. Stockholm den vackraste sommarstad jag vet – åt gott gjorde vi också på junibacken, men det var antagligen en arrangerad catering.

Idag nu på Arlanda är himlen grå som om Gud mitt i en städyra tömt en fem år gammal sprickfull dammsugarpåse och sedan nyst häftigt. Regnet strilar ner i väntan på avgång med Norwegian – hyfsat billig biljett. Gammalt plan och absolut fullsatt  – bekvämare avgångstid än Ryan på Skavsta.

Tempot i Stockholms tunnelbana är som i alla storstäder tufft och ganska hetsigt. I bråttomlandet vill alla kom hem så fort som möjligt till grillningen och televisionens repriskräkande evangelium.

En tjej kliver på vid Slussen i vagnen som är ganska knökad. Hon har studentmössan på svaj. Skorna är livsfarligt högklackade. Hon prickar mina dojor med en otrolig precision. Det gör inte direkt ont, men är irriterande. Hon inser sitt misstag och tittar ner ett ögonblick. Det kommer inte så mycket som ett "hoppsan" från henne – klockan är elva på fm och hon är spiknykter.

- Du trampade på mej, säger jag mycket vänligt.

Ingen reaktion. Så jag bestämmer mig för att agera surgubbe och tillägger:

-  Jag förstår att ordet förlåt numera är avskaffat i det här landet…

Fortfarande inte ett ord, men hon ser irriterad ut. Blicken säger: 'va er'e du håller på och surrar om'.

Jag ger upp och kommer till insikten om att det är inte frågan om att vara ouppfostrad, möjligen blyg, ännu troligare att inte veta hur man skall bete sig. Jag ser på de övriga jäktade resenärerna som går av vid den ena stationen efter de andra. Svenskarna trycker sig under tystnad mot utgången, ibland som smidiga projektiler, såväl män som kvinnor.

Problemet är att vi svenskar har tappat alla de här så viktiga småorden som man bör säga eller som i alla fall underlättar och gör livet så mycket smidigare: "förlåt", "får jag komma fram", "tack" och inte minst svaret från motparten: "varsågod".

De två viktigaste nyckelorden som en turist bör kunna i Rom är: 1 "sciopero", vilket betyder strejk. Ett fenomen som dyker upp vid minst oväntade tillfällen, men eftersom de italienska fackförbunden är mycket seriösa så äger sciopero nästan alltid rum på fredagar.

Att komma av en packad metrovagn eller buss i Rom är inte helt lätt. Men det finns knep. Någon hållplats innan bör du börja arbeta dig mot utgången. Du kan säga förlåt "scusi" eller "mi scusi" (du niar personen vilket är normalt i denna opersonliga situation, där var och en håller på sitt revir som ibland bara omfattar några decimeter). Italienarna själva säger ofta bara "scende?"  eller "scende la prossima?", du frågar helt enkelt om personen framför dig skall gå av nästa hållplats. Vederbörande svarar nästan alltid si eller no och i det senare fallet ofta med tillägget "si accomodi", dvs varsågod.

Men i verkliga nödsituationer när det är så trångt att det verkar omöjligt att komma förbi eller när det är bråttom, då kommer det andra nyckelordet in: "permesso", dvs med ert tillstånd. När någon skriker permesso, då drar alla in tentaklerna eller magen, för då vet man att det är allvar. Kort sagt efter att ha skrikit permesso är det tillåtet att fara fram som en stridsvagn för att komma av och alla flyttar sig – om det går!

Allt detta har vi tappat. Liksom "goddag min fru" eller "adjö min herre". Om någon säger detta idag 2009, så har han troligen rymt från hispan. Fast vid mitt senaste besök på favoritstället – ett insuttet journalisthak – som Prinsen så kom kyparen med frågan efter maten:

- Vill herrskapet ha något mera?

Det var en ton av allvar och mjuk ironi i frågan. Det var så klart att vi alla tog efterrätt.

 

 

08 Juni, 2009 av peterloewesitalien

  Filippo Timi spelar huvudrollen som den unge Mussolini

Att italienarna inte har gjort upp med sitt fascistiska förflutna på samma sätt som Tyskland med nazismen märks ganska ofta. Den gamla vanliga föreställningen att fascismen var en blek och ofarlig version av nazismen lever kvar – om än idag i mycket reducerad form.

Mussolini dikade ut träsken söder om Rom, byggde vägar och ofta hör man att det var rent, ordning och tågen gick i tid. 'Raslagarna fanns, men de tillämpades inte' är en vanlig och felaktig uppfattning. Katolska kyrkan teg – länge. Nu vill påven Benedictus XVI helgonförklara sin företrädare Pius XII som inte öppet tog ställning mot nazismen. Fast det har varit tyst om det efter påvens resa till Israel, där frågan givetvis inte kom upp.

Desto intressantare att det nu gjorts en film om den unge Benito Mussolinis liv. Den heter Vincere, dvs att vinna eller ännu bättre "Att segra". Regissören heter marco Bellocchio snart 70 som gjort en rad utmanande filmer som gisslat den italienska borgarklassen. I sitt filmskapande vänder han sig skarpt mot institutioner som kyrkan, skolan och familjen. Den senaste film av honom som gick i Sverige var tror jag "Buongiorno notte" – God morgon natt – ett fint porträtt av den kidnappade Aldo Moro under fångenskapen hos Röda Brigaderna – som slutade med att han efter 55 dagar mördades 1978. Fast Bellocchio "befriade" honom i sin film och lät honom i slutet vandra fri på gatorna i ett morgonljust Rom.

Vincere berättar den sanna historien om kvinnokarlen Benito Mussolini när han var en ung socialistisk agitator på vänstertidningen Avanti. Den unga Ida Dalser förälskar sig i honom  och de får en son Benito Albino som Mussolini först erkänner. Enligt uppgift gifter de två sig även.

Sedan överger han henne och gifter sig med Rachele Guidi. Filmen skildrar en kvinna som aldrig ger upp kampen för sitt barn. Ida är och vill vara Mussolinis fru.

Epilogen är trist. Ida spärras in på sinnessjukhus, där hon avlider 1937, utan att aldrig återse sin son Albino som också stängs in på ett institut där han dör 1942.

Filmen är bra, med ett starkt futuristiskt foto. Giovanna Mezzogiorno är bra som Ida Dalser – och den som har följt henne vet att det är hon inte alltid: huvudrollen som Fermina i "Kärlek i kolerans tid" var en katastrof. Hon var en stel och uttryckslös mumie som åldrades. Mussolini själv spelas av Filippo Timi, en ung karismatisk skådespelare som kan ses som Italiens svar på Javier Bardem. Han spelar aningen över och närmar sig en karikatyr. Men…

…det bästa med filmen är det dokumentära materialet. Och här anar man varför Bellocchio har valt att göra denna film just nu. Verklighetens Mussolini på den repiga journalfilmen framstår som en lätt karikatyr av dagens Silvio Berlusconi. Likheten är påfallande.

Filmens nyckelfras lyder: "Kyrkan är den enda moder som fascismen ännu fruktar". "A futura memoria se il futuro ha una memoria" som författaren Leonardo Sciascia sade, vilket kanske kan översättas med: "För ett framtida minne om framtiden nu har ett minne".

 

 

 

05 Juni, 2009 av peterloewesitalien

Monte Conero – en orörd grönskande udde – nära Ancona

Ibland skall man åka till platser där man aldrig har varit. Så är det för mig med stora delar av den italienska östkusten och landskapet M arche. Grönt och böljande. Lite mildare och mer vänligt än Toscana och framför allt inte nedlusat med besökare. Kom nyligen tillbaka från en verkligt lyckad weekend här. Sirolo, en högt belägen by ovanför havet, har allt man kan önska. Orörd natur och god mat och vin.
  

Torget Piazza del Popolo i Ascoli Piceno 

 En sommarkväll med fördel vitt som områdets kända Verdicchio di Jesi. Vi åt fisksoppa som här kallas för "brodetto" – eg- en liten buljong. Men det var massor med fisk, musslor och räkor och rikligt med  färska tomater i soppan. Sirolo kantas av det stora vita kalkberget Monte Conero, utmed dess sluttningar leder små stiger ner till havet och de vita stränderna. Vi bodde på locanda da Rocco, ett litet mysigt hotell i byn, det verkade finnas billigare ställen. Men detta var personligt, med egen liten restaurang och en liten trädgård utanför där vi åt frukost.

Det finns förstås spännande städer också att se som Urbino – där hertigen Federico da  Montefeltro en gång bodde – och som för övrigt är Rafaels hemstad. En del konst att titta på med andra ord. Staden Ascoli Piceno var oerhört behaglig. Den kvalar med lätthet in på listan att ha ett av Italiens tio vackraste torg. Detta utan att jag såg så mycket som en enda souvenirförsäljare på torget som heter Piazza del Popolo. För första gången i mitt liv fick jag riktiga olive ascolane. Dessa stora gröna oliver som fylls med kött är ett pillgöra. I 99 fall av 100 är de idag industrigjorda  – resultatet är de suger upp olja som en svamp när de friteras och ligger sedan som stenar i magen. De som vi åt här till vår aperitivo var fjärilslätta och torra krispiga precis som vinet. Så vad väntar du på? – tag en billig Ryanbiljett till Rimini och sedan en hyrbil ner till marse (cirka 10 mil)  - men undvik om möjligt bilkörning på helgen nu sommartid. Då är det mycket trafik utmed autostradan A 14.

02 Juni, 2009 av peterloewesitalien

G

 Gästkock på en av Roms restuaranger

Jag skrev igår om favoritstället Pierluigi i Rom -  provade för ett tag sedan att hemma laga deras pasta "maltagliati" . I äggpastans land betyder detta kort och gott" illa skurna" och görs på den deg som blir över efter att ha gjort lasagne och tortellini.

Till vardags kavlar jag inte pasta själv – det är ett roligt söndagsnöje och helst borta och inte i mitt lilla kyffé till kök.  Köp färska italienska vakuumförpackade lasagneplattor. Resultatet blir jättebra. Med havets läckerheter blir detta en verklig festmåltid

Här kommer receptet som borde räcka bra till fyra – det är mitt eget tillagad efter hur jag mindes  rätten. Glöm inte oljan i kokvattnet – i annat fall klibbar pastan ihop!

 1 paket färsk lasagne (250 g)

16 blåmusslor

16 stora räkor (grönlandsräkor lämpligen)

2 vitlöksklyftor

1 röd chilifrukt

10 välmogna plommontomater eller en halv burk skalade tomater

en halv burk kokta kikärtor

1 dl vitt vin

olivolja

salt

hackad bladpersilja

1. Skär lasagneplattorna i oregelbundna trekanter 5 cm stora.

2. Förbered såsen. Skrapa blåmusslor och rensa räkorna. Koka en liten fond – en knapp dl – på räkskalen. Koka musslorna i sin egen vätska i panna under lock så att de öppnar sig. Ta till vara vätskan. Koka upp tomaterna hastigt så att skinnet går att dra av och skär dem i klyftor. Om du använder burk, så ta inte med spadet!

3. Täck botten på en stor panna med olivolja. Fräs vitlök och chili så att de får färg. Häll i vinet och låt det delvis koka in. Lägg i tomater, musselspad och räkfond och låt såsen koka ihop under knappt 10 minuter. Tillsätt sedan kikärtor och räkor.

4. Ta av pannan medan du kokar pastan i cirka 3 minuter i saltat vatten med två matskedar olja i. Häll av och blanda ner i såsen som skall hållas varm. Smaka av med salt och tillsätt ev. en liten del av kokvattnet eller olja.

5. Servera i djupa tallrikar. Garnera med musslorna och persilja.

 

01 Juni, 2009 av peterloewesitalien

Trevi - fontänen 

Anita Ekbergs badplats – Trevifontänen – Fontana di Trevi 

När de första ljumma sommarkvällarna kommer i Rom så förefaller staden oemotståndlig. För till skillnad från Paris, som är fint och mysigt även när det ösregnar, så är Rom egentligen otänkbart när solen inte skiner. Staden med sina små piazzor, all marmor och många fontäner är inget annat än en ljusets scenografi – se till exempel fotografen Lennart af Petersens underbara "Ljuset och rummet" som kom ut 2002 (Wahlström & Widstrand)

(Visst är det typiskt när jag skriver detta att det ösregnar!) Men nu börjar den allra bästa tiden. Milano är en stad som töms på helgerna. Alla åker därifrån: till havet (det gör romarna bara över dagen med tunnelbanan eller eg tåget från Piramide – Cestiuspyramiden  - tack Mussolini för den; något bra gjorde karln i alla fall), till sjöarna eller till alperna. Romarna däremot strömmar ut i sin älskade stad. Hela stan förefaller ha bestämt möte mellan Pantheon och Piazza Navona bara för att äta en glass.

Det är nu om någonsin man skall sitta och äta ute under Roms sammetshimmel. Det roligaste är ju att själv slå sig ner där det ser trevligt ut, ett litet vingligt bord utmed gatan i en av Trasteveres gränder. Jag återkommer till trattoriorna en annan gång.

Sommarkvällen är för viktig och Romresan kanske kort. Så låt oss börja med två stensäkra tips. Piazza dei Ricci, inte långt bakom Piazza Farnese, är ett av stadens vackraste torg bortom de stora turistplatserna, och nästan helt bilfritt – trafiken utmed Via di Monserrato är begränsad. Här breder restaurangen Pierluigi ut sig och har funnits allt sedan 30-talet. Sedan några decennier är det Roberto Lisi med familj som driver stället.

Det är ganska elegant, utan att vara snobbigt och du är inte ensam turist. Stället är också relativt stort. Det blir ändå en fantastisk upplevelse att sitta där i sommarmörkret. Börja med husets antipasto, t ex de små friterade bläckfiskarna "moscardini". Det är ett utpräglat fiskställe. Pierluigi är inte billigt. Kom ihåg att fisk och skaldjur (hummer mm) betalas hektovis. Här blir du inte lurad, men priset är ändå svårt att kontrollera. Om inte notan skall dra iväg ordentligt är det en bra regel att beställa rätter som har fast pris på menyn t ex en skiva stekt svärdfisk "pesce spada".  Men det blir inga sura miner om du efter antipaston bara tar en pastarätt med skaldjur.

Archimede med dubelnamnet Sant'Eustachio bakom Pantheon är lite mer familjär i tonen och snäppet enklare – även detta är ett elegant ställe. Inramningen – torget inte lika hänförande, men uteserveringen är mindre och därmed är känslan lite mer exklusiv. Stängt söndagar.

Här skall du definitivt börja med husets friterade grönsaker "frittura mista di verdura". Ingen har en lika knaprig och torr "frittura" i Rom. Smeten görs på jäst och får jäsa långsamt i 24 timmar. Bra kött och rejäla portioner. Oxrulader "involtini", liksom "saltimbocca alla romana" (hoppar i munnen betyder denna rätt) är två typiska romerska rätter, den senare är ju den kända kalvskivan, med skinka, salvia som fräser färdigt i lite vitt vin. Enkelt som romersk mat är och ytterst läckert.

29 Maj, 2009 av peterloewesitalien

 

Alla vägar bär till Rom…det är nu ett bra tag sedan jag slog in på den vägen och kom fram.

De flesta besökare som kommer till Rom och Italien vet i regel vad de skall se och göra – sevärdheterna är ju många gånger världsberömda. Däremot har inte alla koll på vart man skall gå och äta, dricka och shoppa. Det lilla mysiga kvartershotellet i centrum, precis bakom det stora stråket där alla andra bor, är inte lätt att hitta på nätet eller via din resebyrå. Italien är dessutom ett stort turistland – fällorna breder ut sig tyvärr – det är ofrånkomligt.

Här vill jag dela med mig inte bara av mina tips till er läsare. Men inte bara tips, utan även en del av mitt Italienliv. Den där unika kärleken till Italien som jag själv fick som liten av mina föräldrar och som aldrig har gått över, trots allt…för gudarna vet att det här landet även har sina skuggsidor.

Även om den gode Federico Fellini säger att "Rom är en ganska hygglig plats att invänta världens undergång på", så kommer det inte bara att handla om den eviga staden. I jobbet som journalist reser jag ganska mycket: Milano, Venedig, Florens och Toscana, Neapel och Sicilien. Särskilt Syditalien som jag haft en speciell blick till.

Ni kan vara övertygade om att jag kommer att smyga in en hel del kultur, livsstil och kanske även matrecept. Dessutom kan jag inte lova er att ni kommer slippa de där skuggsidorna… landets politiker och påven säger ganska mycket och är på gott och ont en del av det här landet.

Däremot kommer jag antagligen ha svårt att svara direkt på era frågor, men förhoppningsvis föra en dialog med er läsare. Jag för ibland beröm för mina tips. Kul, men inte så intressant. Välkomna även med kommentar som "det där var ett riktigt dåligt ställe".

Väl mött – Benvenuti alla mia Italia! Eller "Arrivederci" som Alitalia brukade säga när de fortfarande flög till Stockholm.